Sång och bön utan prestation – Om meditativ sång

Sång och bön utan prestation – längtan växer efter stillhet

Texten har tidigare publicerats i Sanct Olof 2017.

En vacker vårkväll i slutet av maj får jag äntligen tillfälle att fara till Jomala kyrka för att vara med på gregoriansk sång. Ska du på körövning? frågar någon. Nej, jag föreställer mig mer en andakt av något slag, men i efterhand skulle jag kalla det för ett mellanting mellan meditation och kurs.

Jag nickar åt några bekanta och blir ombedd att inte sätta mig precis bredvid någon, men gärna i tornrummet för att få uppleva den fina akustiken och för att kunna höra övertonerna. Det visar sig att det ska bli ganska gott om sångare. När vi väl ska börja har 18 personer, varav 15 är kvinnor, samlats. Allt går mycket lugnt till och vi samlar oss i en stunds tystnad.

Ledaren Henrika Lax talar om för oss att vi inte ska tänka att vi måste prestera, ja, hon säger till och med att man inte behöver kunna sjunga. Man får välja att sjunga med eller bara vara med och lyssna. Man får sitta eller stå. Vi är fria från krav. Ingen sätter press på att jag ska sjunga starkt, svagt eller hur länge jag ska orka hålla ut tonerna.

Vi får börja sjunga en enda grundton och en enda bokstav, A, även om vi rekommenderas sätta ett litet h framför. Eftersom jag har läst på lite vet jag att A ska komma från hjärtat och Henrika visar mycket riktigt med händerna i hjärttrakten för att känna efter resonansen. Många av oss gör likadant, under och efter varje ton.

Vi uppmanas lyssna efter övertoner. Vid A hör jag dem inte så tydligt, men när vi byter till det som jag skulle kalla Å (men som i själva verket är ett O, enligt grekiskt och latinskt uttal) händer något fascinerande i mina öron: en glasklar hög och stark överton klingar i valvet. Henrika berättar efteråt att man förr sa att det var änglarna man hörde sjunga då. Det som är fascinerande är att vi bara har bytt bokstav och ändrat kroppsställning en aning. Tonen är densamma. Ändå blev den så annorlunda.

Vi byter till ett O och genast förändras karaktären på ljudet igen och resonansen känns mer i huvudet. Sen är det dags för M och då vibrerar det mera ytligt i huvudet på något sätt. Henrika säger att man kan känna M:et ända ner i tårna, men det lyckas inte för mig. Däremot i huden som hon också nämner.

Jag tänker att det är märkligt att jag som sjungit aktivt i halva mitt liv sällan har stannat upp så här och känt efter var i kroppen tonerna finns och hur de förändras beroende på hur man håller huvudet och vilken bokstav man ljuder på. Det får vi erfara i nästa övning.

Ett hjärtligt A följs av ett lågt O där det känns som att vi vänder oss inåt i oss själva, sen tillbaka till A:et för att sen vända oss uppåt (mot Gud) i ett högt O, tillbaka till A och vidare upp något tonsteg till E, då vi samtidigt sträcker våra händer framåt i en välkomnade rörelse. I den stunden känns det som att man ger något till alla andra som är på plats. Och så läser jag i efterhand att det ska vara. E:et handlar om att dela och vara delaktig. Resonansen känns i nacken.

Jag försöker följa med i en överlåtelsebön som sedan följer, men nu börjar det bli lite svårare för mig som nybörjare. Då tänker jag på att jag inte måste prestera, att ingen kräver något speciellt av mig. Jag följer Henrikas rörelser och ljuder med på vokalerna, även om jag förstår att det finns ord i bönen.

Småningom sjunger vi en längre sekvens, som vi lär oss del för del. In manus tuas, Domine, commendo spiritum meum (I dina händer, Herre, lämnar jag min ande). Det är först i efterhand jag förstår att det är de orden jag har sjungit, men spiritum meum fastnar genast. Kanske är det för att M skapar så avslappnande vibrationer i hela kroppen för mig? Eller kanske har jag fått kontakt med min andlighet?

Två värdefulla övningar återstår. Först sjunger vi upprepade gånger ÄLSKAD, ÄLSKAD, ÄLSKAD. Sen får vi veta att vi i varje paus ska tänka på vårt eget namn och så gör vi om det på nytt.

Och så slutligen: korstecknet, men inte med händerna, utan i sång. Vi har ju redan lärt oss var de olika bokstäverna har sin resonans: A:et vid hjärtat, M:et uppe i huvudet, och när vi tar det givande E:et blir det naturligt att sträcka ut händerna och på så sätt bilda ett kors. N:et blir som en bekräftelse innan vi repeterar några gånger till.

Det var i början av förra året som den gregorianska sången drogs igång i Sankt Olofs kyrka i Jomala. Före det hade Henrika Lax hållit kurser i bland annat Lemland-Lumparlands församling och på Medis. Någon gång ordnades en gregoriansk mässa i Sankt Mårtens kyrka i Mariehamn.
– Man märker att det finns ett ökat behov av att få stanna upp. Längtan efter stillhet är mycket större än för tio år sedan. Här får människor stanna upp inför sitt eget varande, säger hon.

Det kommer olika många deltagare från gång till gång och när sammansättningen av människor förändras ändras också ljudbilden; nya sångare skapar nya toner.

Vem som helst är välkommen och inga frågor ställs om tron, men Henrika vet att det finns flera deltagare som tycker att det är mycket viktigt med bönen. Andra söker avslappningen och en stunds återgång till en enklare tillvaro.
– Det allra svåraste i början är faktiskt att få folk att sjunga utan att de ställer krav på sig själva hur det ska låta, att man inte måste prestera utan bara får vila och vara närvarande.

Anders Hallbäck

Lästips: A och O, Handbok i skapandet av ljud och bild av Hilkka-Liisa Vuori och Henrika Lax (Sahlgrens förlag 2009)

Meditativ sång ordnas varannan vecka, se kalendern.